Söndagsutflykt

Jag vaknade tidigt på söndagsmorgonen. Solen sken in genom balkongdörren och mobilen med alarmet som ringde låg på andra sidan av rummet. Jag tvingade mig upp och aktiverade snooz som vanligt och såg att jag fått sms. Vad spännande tänkte jag, för det är inget som händer allt för ofta, sms klockan åtta en söndag. För att sporra mig själv att börja dagen, bestämde jag att jag fick snooza en snooz (5 min) sen skulle jag läsa sms:et och sen gå upp och fixa frukost. Dom där fem minuterarna var så fyllda av förväntan, så det blev inte så mycket sömn, och när mobilen pep igen var jag snabb som attan att stänga av larmet och läsa mitt sms!

Det var från Vodafone. ”Hej, du har inga pengar kvar på ditt saldo. Har du hört om vår nya tjänst, som underlättar för dig att…” Åh, vad tråkigt! Jag som hoppats på något helt annat, kanske att jag gått och blivit populär på senare dagar.

Men, morgonstund har guld i mund och jag skulle på utflykt! Jag gjorde frukost, packade allt jag behövde, gjorde en playlist som blev vårt soundtrack när vi susade genom det toscanska landskapet, gjorde matsäck och hann till och med tvätta lite. Sen tog jag min cykel, som snarare liknade en packåsna med alla saker som hängde från styret, satt på pakethållaren, och så jag i grön klänning, sjal, guldband i håret och grön/turkosa tygskor på fötterna, såklart.

En halvtimme senare var cykeln parkerad vid Porta Romana och jag, Vendela och Valerie var redo att åka iväg med vår low rider! Vi styrde kosan söder om Siena och Bagni di Petriolo, ett bad med heta källor. Jag var dj, Vendela kartläsare och Valerie chaufför. Det är alltid så roligt att åka bil med dom, härligt sällskap, bra musik, solen som strålar in genom takluckan och inte att förglömma att det är så otroligt vackert utanför bilfönstren. Böljande kullar, gröna fält, små byar, bondgårdar, vindruveplantage, olivlundar, oändligt blå himmel…

Vi körde lite vilse och var tvungna att stanna i en pytteliten by och fråga om vägen. Jag och Vendela traskade in i en liten lokal som var supermercato/tabaccheria/café i ett. Alla vi mötte hälsade på oss som att vi var born and rased i byn och alla ville hjälpa. Det var väldigt skönt att möta italienare som var så som man tänker att dom är; öppna, sociala och gästvänliga. Fiorentinarna är tyvärr kända för att vara slutna, svåråtkomliga och lite snobbiga (själv tror jag att det beror mycket på turistinvasionen dom utsätts för, Florens bokstavligen svämmar över av turister och utländska studenter). En gammal dam gav oss en beskrivning och efter fem meter var vi vilse igen, men en man kom glatt fram till Valerie och ledde in oss på rätt väg igen.

När vi kom fram till Bagni di Petriolo var den lilla vattendraget fullsmockat med italienska familjer som satt och grillade, solade och var otroligt avslappnade i solen (inte alls som dom brukar vara vid havet). I den varma källan satt dom i långa rader och njöt av det heta vattnet och smorde in sig själva och sina barn i lera. Det var en otroligt komisk syn! Folk satt i små urgröpningar i bergssidan som i privata små jacuzzi, stod under ett litet vattenfall och låg längsmed källan och lät leran torka in i huden tills alla såg ut som krackelerade ägg. På tall om ägg så var det den odören som präglade stället, vattnet var fullt av svavel och kalk.

Bilden är tagen från google.com, men ja, det var så det såg ut. Byt bara ut kvinnorna i 90-talsbikini mot välgödda män med håriga bringor och guldkedjor, så får ni en bättre uppfattning om verkligheten.

Vi var där i några timmar, badade, läste, sov och åt matsäcken som alla tagit med; salamimackor med färskost och paprika, popcorn, jordgubbar, vatten, caffe latte och amarettobiscotti. Det var mysigt och väldigt roligt att betrakta alla människor; italienare, tyskar med husbil, ett gäng norrmän, något som verkade vara en hel latinamerikans släkt och en brittisk kvinnlig lätt överviktig jätte med enorma Bob Marley dreadlocks och fem hundar, alla olika raser, okopplade och lurviga.

När klockan blev sen eftermiddag packade vi ihop och körde mot havet och Rosignano Solvay. Det var tur att vi gick när vi gick, för efter tag blev himlen grå och det började spöregna. Vi kom fram till havet vid sjutiden. Där hittade vi en liten pizzeria och köpte två pizzor per portare via, att ta med, och så åt vi middag på en liten pir vid havet. Vi fick se solen gå ner och allt var rött, korall, orange och guldgult. Påväg hem mot Florens så körde vi på en väg som gick högt upp längsmed bergväggen och med ett enormt panorama över Medelhavet och Elba. Havet glittrade när solen speglade sina sista strålar, bergen i bakgrunden var mörka och gav en otrolig kontrast. Det var så vackert så att vi blev stumma.