2008-02-14

Tallbackens Che Guevara och Signor Alberto

Exilsvensk i Florens, så beskriver jag mig själv under bloggrubriken. Jag satt ett tag och tänkte över vad jag skrivit – exilsvensk – och undrade för mig själv om det verkligen är hela sanningen. Italien är trotts allt redan en befintlig del av den jag är.

Jag har det rinnandes i mina ådror, från Nonno. Från alla gånger han satt ner mig och Adam, eller tog oss på promenad, och berättade om hur det var. Om hans barndom, om hans stad, om hans vänner och om släktingar som vi inte fick träffa med som ändå känns levande för att han berättade, han tog med oss till platserna som betydde något; hans kvarter, lägenheten där han växte upp, Castello, utgrävningarna, kyrkan där han sjön i gosskören och kyrkogården.
Och från Nonnas kök, och standardfrukost när man sovit över; caffe latte (varm mjölk med en skvätt kaffe) som vi fick doppa vitt bröd utan kanter i.
Jag har det med mig från min barndoms somrar i Brescia, lägenheten på Via Stampatori, städerna vid Lago di Garda och vid havet. Från bilsemestrarna med mamma och pappa, bilens baksäten klädda i lakan för att skydda mot värmen, med Eros Ramazzotti, Mauro Scocco, Lisa Nilson och Orup, men en stor sandig påse med strandleksaker och snäckor i bakluckan.
Jag har det från släktträffar där äldre kusiner lärde en säga ”va' fan' culo”, fotbollskvällar fyllda av inlevelse och vrål, besök på Italienska Klubben i Nacka, flygplatsen Linate i Milano…
Jag har det från pappas telesvar där han uttalar sitt ”Roberto Bianchi” med ett jättebrett italienskt uttal.
Jag har det i min språkbank tack vare min mammas fifflande med systemet som resulterade i ett antal års hemspråksstudier med ett antal kufiska italienskalärare, för att inte glömma den mest utstående, Signor Alberto. Han kom alltid för sent till lektionen för att han var tvungen att åka hem och äta en panino (smörgås), han sa att det var på läkarens ordination, annars blev hans mage stressad. Han hade alltid på sig både skjorta, slips, cardigan, kavaj och rock. Han hade örnnäsa och älskade sin mamma som bodde i Rom. När jag som stolt lågstadieelev började använda skrivstil i mitt skrevhäfte blev han upprörd över stilen, och ville manipulera den till den italienska stilen, dvs den rätta stilen. Svenska skolan hade lärt mig fel och han markerade mina svenska skrivstils t:en med röd penna. Innan vi slutade på hemspråket försökte Signor Alberto under en hel månad försökte intala mig och Adam att han var SuperMan och bodde i mammas garderob och smög upp på natten när vi somnat för att äta kall pasta ur kylskåpet. Mina känslor för den människan är blandade.

Jag har med mig Italien i väldigt mycket. Det har alltid funnits runt omkring, i mentaliteten. Så det är väl inte helt sant, att jag blir exilsvensk. För att på samma sätt som jag kommer att vara i exil under några månader, lika mycket kommer jag att vara i ett land som någonstans känns som hemma. Det ska bli väldigt spännande att få bo där och för att vara lite klyschig, utforska mina rötter. Vi har ju alltid varit halvitalienare, inget snack om saken, eller hur Adam?