2008-01-30

Vad spelar det för roll när jag har er?

Det här skrev jag för lite mer än ett år sen, en kväll när jag kände mig less och arg. Jag kände mig lite utanför i en grupp som jag inte tillhörde längre, men själva faktum att den fortfarande existerade utan mig kändes väldigt irriterande. Well, jag läste det jag skrivit idag och tyckte att en del av det var väldigt passande för idag, då Mysan åker till Asien, Ellen och Bella till Australien, många blir kvar hemma och jag åker till Italien. Jag kommer inte att träffa min familj, min Mårten eller mina vänner på länge. Jag vet att jag kommer sakna dom och då är det skönt att veta det här;


"...men så ringer det i telefonen. jag är snart hemma. en är mårten. och han pratar med mig och får mig att må bra. jag berättar, och det känns inte så jobbigt längre. kommer hem. pratar mer.. tvättar bort sminket, klär om, kokar te, slår på datorn. sen ringer det igen; ellen. dom är på samma tåg. och helt plötsligt så fylls den ensamma lägenheten, via telefonluren, med röster av människor som står en nära. som jag tycker om. och som tycker om mig. och som det finns så många av. och som virvlar runt där ute i novembernatten mer sprakande än höstlöven. och ja, vad det känns bra. vad det värmer, ända ner till kalla fötterna. det känns som en klapp på kinden, puss på pannan. att veta att det där varma, trygga finns där och att det försvinner inte, för att det är någonting helt.
något som består. någontig som oavsett vad kan omsluta mig som en varm filt. en öppen famn. det gör mig så glad att veta, att, vart jag än går, var jag än tar vägen i tanken eller i riktiga livet, har jag alltid något att återvända till. något att fästa mig vid, att komma hem till. och som finns där, att vi finns där för varandra. att vi kan komma, vi kan gå, vi kan skratta, vi kan gråta, men vi är alltid liksom enade. det är så härligt. och med den den vetskapen så känns det helt obetydligt att den, den och den från tiden som var då ska åka dit. det får dom göra om dom vill.

vad spelar det för roll när jag har er?

all kärlek till er.
verkligen."


Jag kan inte säga det bättre själv, igen.
Nicole

2008-01-28

Un Bel Paese

Det är ett vackert land vi bor i, sjunger Bo Kasper och hans orkester. Jag håller med, dock med en viss tvekan. Ibland kan jag undra vad det är jag ser ut över när jag kastar en blick genom fönstret. Den nya, gråa, svenska icke-vintern, som ingen lyckats vänja sig vid fast det varit på samma sätt ett antal år nu. Hur många gånger tänker man inte att det ser ut som början av april mitt i vintern? Förra helgen såg jag och Mårten en driva snödroppar när vi var ute på promenad. Jag tog ett kort, och lovade den gamla damen som stod och betraktade blommorna att jag skulle skicka in den till Dagens Nyheter som dagens bild, alternativt vårtecken. Det får jag inte glömma. Hon sa att hon skulle hålla ögonen öppna. Imorse när jag åkte över bron till Kristineberg, och sen mellan Gamla Stan och Slussen så slogs jag ändå av häpnad över hur vackert det kan vara här. Himlen är det smycke som förgyller dessa månader; morgonrodnad över Skanstullbron, solnedgång över Hässelby Strand, natthimmel med silvermoln, halvmåne och stjärnor.

Snart kommer mitt ambivalent vackra Stockholm bytas ut mot ett långt ifrån tveksamt Florens. (Den enda med tvivel i den staden kommer att vara jag, innan jag kommit till rätta med mitt liv där nere?). När jag kommer till Florens kommer det att vara italiensk vår. Det innebär tunna bomullsjackor kalla dagar, uppkavlade skjortärmar med en ulltröja över axlarna varmare dagar. Solglasögon, vårskor. Ungdomar som hänger på piazzan, utsvänga ljusa jeans och ryggsäckar som hänger på rumpan. Gamla män som sitter med sin espresso och sin pipa på kvarterets bar. Barn i pastelliga kläder och lockigt hår. Gamla kvinnor med tjocka hudfärgade strumpbyxor bärandes på kassar fyllda med vårprimörer från torget eller supermercato. En gång såg jag en sådan dam, hon såg ut att vara runt sjuttio och cyklade i rusningstrafiken med sina tjocka strumpbyxor och skor med klack. Så vill jag vara när jag är sjuttio.
Jag läste att Florens har Medelhavsklimat, dvs att sommaren är oavbrutet torr och het. Min faster var på språkresa i Florens en sommar i början av 80-talet. Hon beskrev det som en kokande gryta. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta, men är glad att jag har varit i både på tågluff och i Indien, där jag lärt mig hantera värme och inte är främmande för svett.
Nicole + deodorant = sant.

Det italienska ordet för varmt är caldo, det tycker jag är lite lustigt.
Un Bacio!

2008-01-17

I Soldi

Ikväll följer jag med pappa hem efter jobbet. Vi ska räkna ut en bra budget, så att jag vet hur mycket jag kommer behöva låna utav csn, den kära statliga myndigheten. Vi ska vara glada att den finns överhuvudtaget, på tal om det. Det kommer att vara första gången på länge som jag inte kommer ha en egen fast inkomst. Utan ett bidrag och ett lån. Lustig tanke.
Ja, ja. Hoppas att vi kommer fram till något relevant ikväll så att jag kan skicka in min ansökan så fort som möjligt. Det ska bli skönt att ha allting ordnat!

Ciao!

2008-01-16

Ryanair tar mig till Italien

Den första mars tar jag flygplanet ner till Pisa med Nonno och Nonna. Det känns skönt att dom följer med mig ner och håller mig sällskap. En natt kommer jag att sova på hotell med dom och på söndagen får jag tillgång till lägenheten där jag kommer att bo! Det ska bli spännande att se vilka jag kommer att bo med, hur mitt rum kommer att se ut, vad är värden för typ och vart ligger lägenheten? På måndag morgon börjar skolan, den första lektionen. Det blir ännu mer spännande! Nya ansikten. Som efter ett tag kommer att bli ansikten i min vardag, den 16 månaders långa vardagen.
På tisdag kväll åker mina nonni hem igen och så är jag plötsligt ensam i en främmande stad. Fast inte för någon lång tid, det är påsk efter två tre veckor så då kommer la famiglia ner och hälsar på mig. Jag tar bara tåget upp till Brescia så får jag träffa dem igen. Åh, jag kommer att känna mig så världsvan. Jag längtar!

Jag måste dock erkänna att jag är lite nervös. Ensam i exil. Karolina, du är den enda som vet hur det är? Alla måste lova att bomba mig med brev, mail, blogguppdateringar och ibland telefonsamtal när man vill lyxa till det. Jag lovar er att inte bli arg om ni kommer på överraskningsvisit. Jag kommer alltid att befinna mig på samma geografiska ställe, om det inte står något annat i bloggen. Åh, jag tycker om er alla så mycket!

2008-01-09

Första steget i rätt riktning

Tisdag 8 Januari 2008 11:4?

Nu har jag för ungefär en timme sedan skickat in min ansökan till Scuola Toscana och betalat de första 100 eurona. Det känns stort!

Det är först nu som jag känner att det här är på riktigt, något som jag verkligen kommer att Göra, inte bara Drömma. Spännande, men otroligt skrämande! Jag kände samma tvekan inför indienresan förra året, så jag vet att det hör till. När det börjar bli allvar blir jag alltid lite orolig för att satsa. Tänk om jag förlorar något på det? Har jag det inte bra som jag har det? Då är tryggt att ha lite resvana så att jag kan slussa mig själv genom resfebern. Well, well. Åtta veckor kvar i Sverige, sen bär det av till Firenze!

Ci vediamo.