I måndags hade jag en lunchdejt med Sofie. Innan jag åkte ner hit så hittade jag hennes blogg, där hon skriver om livet i Italien, skillnaderna mot Sverige, hur det är att vara utlandssvensk, om Florens och om sitt liv i allmänhet. Hon har bott i Italien i snart se år och pluggar på universitetet här.
Det var spännande när vi skulle mötas, det kändes som en blind date, vi viste ju inte riktigt vem den andra var. Det gick i alla fall prima och vi gick och åt lunch på ett gott salladsställe. Jättefina sallader som man fick komponera själv, serverade i keramikskålar stora som tvättfat och glaserade i toscansk anda. Jag gillade det! Det var trevligt och mycket spännande att träffa en person som man läst så mycket om/av, att få en verklig bild av människan bakom bloggen. Jag kände mig lite osocial dock, jag vet inte varför, men jag blir så mycket tystare när jag umgås med människor jag precis träffat. Jag önskar det vore tvärt om!
Det var samma sak i början här nere, när jag började umgås med Vendela, Ida och Olof. Minns att vi satt på ett caffé längs med floden och jag mest satt och lyssnade på vad dom sa, hur dom talade, försökte känna av deras humor, sätt att vara. Jag förvandlas till en socialantropolog; jag blir en betraktare. Antar att det är en bra egenskap, önskar bara att den sociala sidan i mig var lite mer framträdande vid nya möten. Vad får människor för bild av en om man bara sitter och observerar? Uggla. Nä, nu ska jag inte överdriva. Det är klart att jag pratar och är med i sammanhanget, den sociala kompetensen är knappast körd i botten.
Efter lunchen öppnade sig himlen och jag har inte sett så mycket regn på länge, det gick inte att gå ut. Tillslut lyckades jag ta mig till Kocco och deras cappuccino, gjorde lite läxor och sen kom Carl förbi en sväng. Mina skor var genomdränkta och jag försökte förklara för honom att jag hade fått frog skin på fötterna. Herre gud. Det är så mycket språk här nere, så att man bli oerhört basal i dom. Direktöversättning är något som jag sysslar med mycket, och oftast blir det ganska roligt men också rätt så knasigt. Grodhud heter inte frog skin på engelska, och overdriven är inte ett ord det heller.
På kvällen skulle det vara middag hemma hos Vendelas granne, så jag tackade nej till att äta bistecca fiorentina med baristan på Kocca, Carl och lite andra arkitektstuderande amerikaner. Innan jag cyklade till Vendela var jag så otroligt trött att jag önskade att jag kunde stanna inne hela kvällen, sitta under en filt, dricka något varmt och se på en film. Men jag ryckte upp mig, och tog mig till Oltrarno. Väl där så infann sig inte Massimo i sin lägenhet kl 22 som övertalat. Han kom helt enkelt inte. Tillslut ringde Vendela för att fråga vad han höll hus. Han jobbade över och bla bla bla. Det kändes ganska skönt att slippa, men tråkigt för då kunde jag ju gått ut med de andra. När vi hade ätit mackor och drukit te ringer Massimo igen, lätt berusad, och frågar om vi inte vill möta honom på Ponte Vecchio och dela på en flaska vin innan det blir läggdags. Jag sa tack, men nej tack. Dom är inte alltid så pålitliga dessa italienska män. Attenzione!
Jag och Vendela inviger lördagen med klyftpotatis och tzatziki, kan det bli bättre?
När jag promenerade gatan fram så började Girls Just Wanna' Have Fun med Cyndi Lauper att spelas. Det kändes så bra! Nu är det helg igen.
Klockan fem så ska jag på vinprovning med Vendela, Hulda, Olof, hans syster Karin och hennes kille Martin. Det ska bli riktigt spännande, jag vill veta mer om vin.
Lite senare så ska jag troligtvis ut och dansa med två nyfunna klasskamrater; Ricardo och Melin, ett par i tjugoårsåldern. Dom kommer från Venezuela men bor i Miami. Jag tror att dom ska vara här i ungefär två månader, så det skulle vara roligt att lära känna som bättre. Vamos a ballar, säger jag! Eller, andiamo a ballare, för trots allt multikulti så är vi ändå fortfarande i Italien.
-Nej, nu får vi ge oss.
-Ja, nu gick vi, svarade jag.
Vi letade oss fram till BeBop på Via dei Servi och väl där så skallrade glaset i entrédörrarna av livemusiken nere i källaren. När vi klev in genom dörren var det en sån härlig stämning, det var så mycket energi och lycka och pepp i luften, att jag trodde att de var de riktiga Beatles som stod och spelade där nere. Tjejer skrek och musiken tillät ingen att sitta still.
När vi gick ner för trappan så kastade trummisen, vi kan kalla honom Ringo Starr, långa blickar på Vendela. Dom var så fina, bandet, i svarta kostymbyxor, vita skjortor, svara västar och slipsar, korta välkammade hår och till och med skorna kändes autentiska.
Vi trängde oss fram genom havet av svettiga amerikaner, och ställde oss längst fram vid scenen och vi dansade som att vi aldrig tänkte sluta. Det var så himla roligt, alla låtar man lyssnat på hemma på vinylen i den orange källaren i Mälarhöjden, nu spelades dom på riktigt. Det kändes som att publiken trodde att det var de riktiga Beatles, och det kändes som att bandet trodde det också, och alla dansade så fint och om det flirtades så var det subtila blickar under lugg. Åh, det var så vackert! Och svettigt. Det bokstavligen rann kondens längs med väggarna. I pausen kom basisten, vi kan kalla honom Paul McCartney, fram till mig och frågade:
- Which is your favourite beatle song..?
Sen fortsatte dom spela och när dom körde Twist & Shout trodde jag nästan att jag skulle spricka. Om jag blundade så var jag en tonårsflicka i Liverpool, men vid kjol och bälte i midjan, dansande och euforisk inne på klubben The Cavern.
