Beatleskväll på BeBop

Runt niosnåret igår kom Vendela hem till mig med en flaska sicilianskt rödvin, druvan Nero d’Avola. Det är vårt favorit just nu. Som vanligt fanns det inget öppnare i köket, så som vanligt fick vi be Eda, den ohygieniska med godhjärtade taiwanesiska kocken, att öppna den åt oss. I samma veva så trugade han på oss en tallrik med osande färsk calamari och en tallrik med crabfishris. Vendela försökte tacka nej, men det gick inte så bra för henne!



Vi peppade med 60’tals inspirerade outfits, eyeliner, kajal, Beatles på högvarv och skrattattacker. Helt plötsligt var klockan nästan elva! Vendela sa:

-Nej, nu får vi ge oss.
-Ja, nu gick vi, svarade jag.

Vi letade oss fram till BeBop på Via dei Servi och väl där så skallrade glaset i entrédörrarna av livemusiken nere i källaren. När vi klev in genom dörren var det en sån härlig stämning, det var så mycket energi och lycka och pepp i luften, att jag trodde att de var de riktiga Beatles som stod och spelade där nere. Tjejer skrek och musiken tillät ingen att sitta still.

När vi gick ner för trappan så kastade trummisen, vi kan kalla honom Ringo Starr, långa blickar på Vendela. Dom var så fina, bandet, i svarta kostymbyxor, vita skjortor, svara västar och slipsar, korta välkammade hår och till och med skorna kändes autentiska.

Vi trängde oss fram genom havet av svettiga amerikaner, och ställde oss längst fram vid scenen och vi dansade som att vi aldrig tänkte sluta. Det var så himla roligt, alla låtar man lyssnat på hemma på vinylen i den orange källaren i Mälarhöjden, nu spelades dom på riktigt. Det kändes som att publiken trodde att det var de riktiga Beatles, och det kändes som att bandet trodde det också, och alla dansade så fint och om det flirtades så var det subtila blickar under lugg. Åh, det var så vackert! Och svettigt. Det bokstavligen rann kondens längs med väggarna. I pausen kom basisten, vi kan kalla honom Paul McCartney, fram till mig och frågade:

- Which is your favourite beatle song..?
- Baby, You Can Drive My Car, svarade jag, för så är det, just nu.





Åh, herre gud. En beatle talade till mig. Det kändes otroligt bra. Efter ett tag kom Ringo Starr fram till Vendela och frågade vad hon hette. Klimax.

Sen fortsatte dom spela och när dom körde Twist & Shout trodde jag nästan att jag skulle spricka. Om jag blundade så var jag en tonårsflicka i Liverpool, men vid kjol och bälte i midjan, dansande och euforisk inne på klubben The Cavern.

"Baby, you can drive my car
yes, I'm gonna be a star
Baby you can drive my car
And maybe I'll love you"



Oh please say to me
you'll let me be your man
and please say to me
you'll let me hold your hand



Well, shake it up baby now
Twist and shout
Come on, come on, come, come on baby now
Come on and work it on out
You know you twist, little girl
You know you twist so fine
Come on and twist a little closer now
And let me know that you're mine, woo


Svett.


Som ni ser, jag trodde jag var där och då.

Runt tvåsnåret så var det hela över, och Ringo Starr sprang efter Vendela när vi gick upp för trappan. Jag tittade ner på dom från övervåningen och det såg ut som taget ur en film. Han stod några trappsten lägre en hon, med hela sin uppmärksamhet vänd mot henne och ville på alla möjliga gentlemannamässiga sätt få hennes uppmärksamhet. Hon tittade blygt ner på sina fötter och sneglade lite blygt under lugg och när hon pratade så fick hon liksom små söta smilgropar. Jag ville ta ett kort! Men så hel plötsligt så var mitt fina ögonblick över (ja, det var bara jag som tyckte att det var sådär fint), Vendela sprang upp till mig och vi flydde därifrån skrattandes. Vår Ringo Starr var ungefär lika vacker som originalet, och Vendela hade ingen vidare lust att bekanta sig närmare med mannen med den galna och intensiva blicken.