DILI

Igår spelade jag vollyboll på den fejkade stranden vid Arno och tog en aperitvo på strandbaren tillsammans med två väldigt underhållande schweizare. Rossini; spumante med jordgubbspuré.

Idag var sista dagen på Scuola Toscana. Mi mancerà tantissimo.

Imorgon har jag en examen i tre delar; skriftlig, audio och muntlig. Esame di Diploma Intermedio di Lingua Italiana.

I övermorgon åker jag till havet. Med vinden i håret och i sällskap av fyra sydamerikaner.

Festa di San Giovanni

Gårdagens fyverkerier.



Det var fint. Och äntligen fick jag använding för min fire works inställning på kameran.



Det höll igång 20 minuter en halvtimme, och när fyverkerierna slocknat så låg det ett tjockt moln av rök över Piazzale Michelangelo därifrån de skjutits. Med den mörka skogen och siluetten av det gamla tornet (del av den gamla stadsmuren) såg det ut som ett historiskt slagfällt.



Gatorna var fulla av folk, helt otroligt.



Sen slank vi in på en bar ett tag. Där fanns det bara amerikaner som spelade "beer pong", dansade sliskigt till alltför långsam r'n'b, ex. Where is the love? med Blackeyedpeas. Dom sjöng karaoke till gamla nittiotalsdänger som "What is love? Baby don't hurt me, don't hurt me no more". Jag och en kille från skolan, Sebastién, som pluggat antropologi i tre år, satt och funderade på om vi skulle göra en antropologisk studie över de amerikansk studenternas klubbvanor, och kom fram till att det skulle säkert vara väldigt underhållande. Men tillslut var det inte så roligt längre, utan mest lite äckligt och luktade gamal öl, så när dj:n började spela "I Want To Make Love In This Club", gick vi därifrån och jag cyklade hem.

Tintarella di luna

Här sitter jag på min kammare och funderar på framtiden. När jag kommer tillbaka till Sverige så behöver jag ju ett jobb! Lusten att bli en fattig student är inte särskillt stor.

Så, jag har bestämt mig för att lite spontant skicka ansökan till caffét Tintarella di Luna, på italienska!

Det känns lite pirrigt, men hittills går det bra. Nonno, jag mailar dig mitt brev sen när det är färdigkomponerat.

Nu ska jag duscha och äta. Klockan halv tio ska jag vara utanför skolan igen, vi ska kolla på fyverkerierna som skjuts för att fira stadens helgon San Giovanni. Idag är det hans dag.

Videon visar sångerskan Mina Mazzini med låten Tintarella di Luna.

Mi arabbio

Sitter och äter frukost, balkongdörren öppen, frutti di bosco juice, tysk vaniljyoghurt och nybrygt rättvisemärkt kaffe. Jag har ställt in min radio på en okej frekvens och känner mig rätt nöjd med min morgon. Snart ska jag gå till skolan och möta upp lite andra elever, vi ska gå på museum.

Då läser jag en av DN ledare från 20/6. Den heter "Romersk hälsning".
Just nu hinner jag inte formulera mig, men vad arg jag blir. Jag blir så arg. Vad tänker människor med? Lär vi oss aldrig? Vart är vi påväg, vad är det som händer just nu, runt omkring oss, med ett politiskt klimat som känns allt mindre inbjudande till debatt och folkets åsikter?

Och vad är det igentligen som pågår i Italien bland olivlundar och kullerstensgränder?
Bilioteket här har satt upp stora parroller som löper över gatorna, det står "leggere per non dimenticare". Att läsa för att inte glömma.

Så, läs, den där ledaren.

36°

Termometern visar 36° och jag har hållit mig inne under dagens varmaste timmar.
Nu ska jag ut med min cykel, ladda pengar på mobilen och besöka den nyarrangerade starnden vid Arno. Sol och bok, "Le Memorie di Papà Mumin".

Sen blir det fotbollsyra.


ps.
det står en mexikan i mitt kök och gör guacamole.

Arrivederci, Vendela!

I lördagsmorse så klev jag upp och cyklade för sista gången hem till Vendela, med en våg och två gramatikböcker. Solen sken. Floden glittrade. Det var fint.
Jag ringde på klockan quattro piano Ferrari , blev insläppt efter att ha parkerat min bici bland alla motorini. Medans Vendela packade det sista satt jag i hennes säng, såg på tv och zappade, skrev ner låttexten till Bella Ciao åt Vendela, satte upp hennes hår och njöt av hennes takfläkt.



När allt var lagom uppstyrt så gick vi ner till piazzan precis vid Vendela, och åt frukost på caffét på hörnet som vi alltid velat gå på. Det var skuggigt och behagligt svalt, en mysig gränd med kullersten, gröna småbord, parasoll, söta små italienska barn, hönsmammor och lite väl avslappnade fäder. Vi lyxade till det och festade loss på focaccia med melanzane, brie och ruccola. Brioce alla crema, cappuccino och succo di pera.
I väntan på Olof så satt vi på caffét väldigt länge, delade på en gigantisk flaska kallt vatten och för första gången så förstod jag riktigt charmen med att sitta och fika länge. Och inte vanligt länge, utan länge. Så pass länge att gästerna vid de andra borden hinner gå och bytas ut av nya, i omgångar. Det är skönt att sitta där, iakta och lyssna, och känna sig stolt över att man förstår allt om vad som sägs bland italienarna runtomkring.

Vendela och jag kom överens om att när vi återses och fikar i Stockholm, då ska vi sitta och iakta, och kommentera de andra högt, på italienska.



Den långa fikan tog slut och Vendela var tvungen att åka. Olof och jag hjälpte till som väskbärare och moralisk stöd, och vinkade av vår kära vän vid busscentralen. Det känns helt orealistiskt att Vendela inte är kvar här. Jag kan inte föreställa mig Florens utan Vendela, jag kommer att sakna henne här under min sista vecka. Vi har haft det så roligt, du och jag!

Ci vediamo presto a Stoccolma, stammi bene e fammi sapere tutte le cose della vita svedese.
Bacio!

Amano i bici #2

Un misto fiorentino

Det var Pitti Uomo, någon slags modevecka i Florens. The Sartorialist var i staden, så vi gjorde vårt bästa och flanerade stadens broar.



Det är så vackert vid Arno när solen håller på att skymma.



Chi si ferma sogna...
Den person som stannar upp, den drömmer...



Vi tänkte ta en cappuccino på Roberto Cavalli caffét, men ändrade oss. 5 euro plus serviceavgift kändes lite väl lyxigt för våra plånböcker, speciellt när vi inte kunde sitta ute, för det var fullt. Vi gick ner några kvarter och hittade en mysigt bar med blommor. Vendela hittade en medsyster, med exakt samma fräkniga sommarhy och röda hår. Det var fint. Jag satt framför båda och såg hur de snegalde på varanadra och omvartannat på sina armar. Som i en disneyfilm där Tarzan möter Jane och ser att det finns en annan som han. Fint. Fast tropiken var utbytt mot en italiensk stadsdjungel där alla andra är solbrända men fortfarande rätt så, ja, håriga.



Fler män i trikåer. Midnatt nära Palazzo Pitti. Ser ni pojkarna? Dom lär sig tidigt.





Ett litet hemmagjort altare på en innergård där vi åt pizza al taglio.



Min näst sötaste granne, den lata katten i min tomma balkonglåda, (den sötaste grannen är den orangea katten eller den sydamerikanska familjen som lever loppan alltid på alla sätt, senast med vattenkrig).



Occhio alle curve.
Ett öga på kurvorna.



Håruppsättning.



Biblioteket som jag går till har en fin utsikt från sin utomhusvåning. Duomon i eftermiddagssolen.

Viareggio e la Medusa

Alex, Vendela och jag åkte Viareggio, den berömda strandstaden vid toscanas kust. När vi klev av tåget hade det precis slutat regna, himlen var mörkgrå, det blåste och vi fick klä på oss alla kläder inklusive sjalar ämnade att ligga på.
Vi hoppades på bättre tider och traskade ner mot havet. Där väntade ännu mer besvikelse. Kilometer efter kilometer av "strandpromenad", som kantades av hotel mot landssidan, och längor av butiker längs havssidan. Man såg inte en skymt av det stora blå, bara hysteriska turister som shoppade. Bakom butikslängorna var det en mur av olika komplex där man var tvungen att betala för att få tillgång till stranden. Vi smög oss igenom ett av dessa, och efter några hundra meter av restaurang, småhus, lekparker och solstolar kom vi fram till havet. Vi började den långa vandringen mot gratisstranden.



Vi hittade en manet, una medusa, på italienska.



Den var fin, och spännande.



Efter rätt så länge hittade vi la spiaggia libera, och blev lyckliga när solen äntligen titta fram.
Men om man är otroligt rödlätt och inte riktigt kan lita på sina pigment; då måste man ta till drastiska åtgärder. Detta var vad jag såg efter en liten tupplur; Vendela täckt i solgatt, luvtröja, klänning, bikini, DN och fjärilssjal. Jag tyckte att det var fint.

Sabato il 14 giunio

Vid duomon mötte jag upp min nya klasskompis och vän Alex. En britt med ursprung i Brasilien och ex-Jugoslavien. Himlen var grå och det kändes som att det skulle börja regna. Duomon kändes nästan hotfull.



Jag höll på att blåsa bort! Stackars små medeltida florenstinska barn som var rädda för helvetet, det måste ha varit sjukt läskigt att gå förbi duomon en dag som denna. "Om du inte är snäll så kommer Savonarola och tar dig..!" Ahh!



Jag och Alex gick till stadens mer snälla stadsdelar, Oltrarno såklart, hittade Vendela och tog en sväng i alla vintagebutiker. Jag köpte pärlor som ska bli ett armband.



På Santo Spirito såg vi en cyklande man med otrolig känsla för färg.



Himlen sprack upp och solen sken igen.



Alex!



Kärlek och kel på hög nivå, eller siamesiskatvillingar?



Som sagt så är florentinarna otroligt stolta över sin stormaktsperiod under renässansen. Rätt så ofta händer det att man stöter på stora grupper av män, som klar sig i trikåer, och är stolta över det.



Valerie följde med oss till Piazza Ghiberti, och vi åt portare via pizza från en undebart god pizzeria, Pizzaiulo, och drack rödvin ur pappermuggar.



Från scenen på andra sidan piazzan började dom spela Bossanova.



Det var en skön kväll med vänner som dansade egyptisk dans.
Vi fortsatte hem till mig och planerade att gå till Salamanca och dansa vidare. Men efter lite rosévin kom vi på att vi skulle åka till havet dagen efter, och märkte att klockan var väldigt sen, så vi gick och la oss för att orka mötas på stationen tidigt!

Gelateria de' Medici

Förra veckan begav vi oss - Alex, Olof, Vendela och jag - ut på en glassexpedition. Olof hade blivit tipsad av sin lärare om Florens absolut bästa gelateria, den skulle bräcka alla turistfälleglassbarer med hästlängder. Gelateria de' Medici.



Vi gick och gick, fick fråga om vägen, traskade på och fick springa över bilvägar och gud vet vad. Sen kom vi fram. Och åh, vad det var värt det.



Jag har aldrig sett en sådan gelateria i hela mitt liv. Lokan var så fin, som från början av 1910-talet, som förstaklassdäck på Titanic. Och utbudet! Vilka glassar!
Dom hade inte bara glassar. Dom hade fyllda frukter också. En hel kyl fylld med underbart vackra små och stora frukter, fyllda med glass. Kiwi, passionsfrukt, persikor, citroner, honungsmelon, avokado, mango, ananas, papaya, päron, jordgubbar, plommon, aprikoser, fikon...



Små mintglassbomber, en glasspasticceria!



Vilka glasstårtor.

Om ni någonsin kommer till Florens har ni inget annat val än att ta er till Gelateria de' Medici, på Via dello Statuto 3/5.

sto pensando

just nu känns florens mer som en kuliss än någonsin. tiden har stannat.
det är en plats dit folk kommer för att vara en stund, och sen lämna. de kommer hit, spelar sin roll i livet här, och sen reser de hem. en grupp av människor, studenter, lägenhetskompisar, ser aldrig likadan ut under en längre period. folk kommer, och folk går. ingenting består och ibland är det svårt att fånga nuet när man insett att allt det man gör här är så otroligt tillfälligt.

nadia, min gramatiklärare, berättade idag att hon tyckt att det var jobbigt arbeta i en miljö där man alltid behövde ta adjö av folk som man vant sig vid och lärt sig uppskatta. men hon sa att efter ett tag så vänjer man sig och det är inte så jobbigt längre, utan en del av vardagen. jag förstår vad hon menar.

under min tid här har jag träffat otroligt många människor från hela världen. gamla, unga. härliga, enerverande. vissa kommer jag minnas alltid medans andra har jag redan glömt bort namnet eller ansiktet på. det är något jag uppskattar mest med att resa utomlands, eller leva utomlands under en längre period; man möter andra människor, andra kulturer, andra verkligeheter, och detta möte är otroligt lärorikt. det hjälper en att öppna ögonen och se saker ur ett annat perspektiv. ibland är det lätt att glömma att världen inte alltid ser ut som den gör för en lyckligt lottad tjugoåring från stockholm.
denna omsättninga av människor, alla personer, alla berättelser, erfarenheter jag fått ta del av får mig att känna mig väldigt motiverad. den får en att inse att det finns få gränser för hur du vill leva ditt liv. om man vill, så kan man. ofta är det bara du själv som hämmar dig själv och din egen förmåga.

I Fiorentini amano i bici

I Florens cyklar de flesta. Det finns cyklar överallt och man gör bäst i att låsa sin cykel noga. Det finns många klåfingriga cykeltjyvar här. Jag och Vendela har konstaterat att de mer personliga cyklarna inte blir stulna i lika hög grad, eller de skruttiga cyklarna. Min cykel tillhör kategorin skruttig, men med en touch av personlighet. Jag funderar på att köpa mig ett par plastblommor på 99 cent store och låta kreativiteten flöda.

Måste också stolt berätta att jag har lärt mig att cykla i högklackat, som en äkta italienska!

La Stoccolma

Det var skönt att komma hem. Solen sken, allt var vacker och jag fick träffa min familj igen. Vi åt köttbullar i trädgården.



Älskade bror tog studenten.



Sjung om studentens lyckliga dar'...



På flaken blev alla tokiga och dränkte varandra i / sprutade öl på varandra. Helt absurt. Men antagligen roligt för dom.



Karolina! Häng på Street, vi drack iskaffe från Copacabana och tittade runt på outletmarknaden.



Nils var såklart också med! Innan så hade vi badat och legat på den soliga bryggan på Reimersholme.



Mårten har blivit matros på Strömma Kanalbolaget.



Det händer alltid roliga saker i Sthlm. Al Green, Khaled, Beres Hammond, Jah Cure..



En blandning av sött och salt. Stockholm i mitt hjärta.