La famiglia & Via Stampatori 14

Jag kom fram med tåg på torsdagkvällen. Det var soligt och skönt, men det luktade bajs. Jag vet inte varför. Innan pappa och nonno hämtade mig han jag svara på en enkät som handlade om italiensk musik och litteratur. Killen som frågade tyckte jag var lite skum som mest konsumerade utländsk media, tills jag informerade honom att jag själv var en "straniera".



Vad skönt det var att komma hem hit! Uppe i lägenheten väntade mamma, Isabelle och nonna, och åh vad det kändes bra att träffa alla igen och få skåla i spumante och prata om allt som hänt.




Sen ramlade den här sköningen in. Så här såg han ut morgonen efter. Mamma tyckte hans såg ut som en präst från Addis Abeba. Jag saknar min mamma och hennes underbara humor. Jag saknar min bror för att, ja för att han är Adam!



Påskäggen i choklad är Enorma! Och goda...



Välling är gott, tycker Isabelle. Hon är så härlig. Hon ser allt och hon vill veta allt. När vi såg att bergen runt Brescia nuddade molnen ville hon veta hur det kändes för människorna som bodde där. Vi hade ett långt samtal om moln och människor, och om hur moln egentligen smakade.



På fredagen var det marknad i Iseo, och traditionsenligt var familjen Bianchi där i samlad trupp. Adam och Isabelle tyckte mest om att kika i kikare och mata fåglar med överblivet restaurangbröd. På kvällen kom Fabio och hälsade på. Han bjöd mig till Vicenza så jag kommer nog att hälsa på dom en kväll. Jag pratde en snabbis med hans dotter Francesca och det kändes mest som ett oförberätt gramatikprov, men gick bra!



Smile with your eyes, eller som Isabelle återbreättade till Nonno "Se snäll ut i ögonen".
På tal om öron så kunde jag inte somna en kväll efter att jag och pappa och Adam varit på rumerian (Klicken: den som vi hittade men som inte var öppen när vi var på tågluff). Nonno snarkade som en björn och när jag äntligen lyckats somna började pappa. Argh! Vi sov alla i lägenheten; Nonni i storarummet i bäddsoffan, och vi i rummet där Nonno bäddat till fyra personer (á la flyktingförläggning, som jag kallar det med blinken i ögat).



Han retas. I veckan släpper Håkan Hellström sin skiva och jag får inte lyssna!



På lördagen var det marknad i Brescia. Jag och Mamma shoppade effektivt och jag fick jätte, jättefina födelsedagspresenter i förväg. Efter lunch hälsade vi på Aldos mamma Cisera (jag tror det stavas så), hon är 92 år och så ändå så ung i ansiktet och i sinnet. Det kändes som att umgås med vem som helst, bara att hon hade mer minnen och mer att berätta än vanliga männiksor. Hon bjöd på spumante, hade Stig Lindberg porslinsvasar, sjöng Firenze Sogna för mig (Florens drömmer) och berättade om sitt liv. Hon bodde i Sverige när Aldo var ung och hon arbetade på Liljeholmens Stearinfabrik. Jag gillar henne verkligen och lovade att ringa och berätta hur jag har det i Firenze. Härliga Cisera!
På kvällen åt vi middag med hennes son och hans fru, på min favorit restaurang La Casa Nell Bosco (Huset i Skogen).



En liten tjej och ett stort Forum Romanum.



Dottern med konstig humor.



Undra vart den kommer ifrån...
Vi åt avskedsmiddag på il Giardino. Gud, vad gott! gud, vad mätt jag blev!



Här är min fina familj vid utgrävningarna vid Santa Giulia. Isabelle vill inte vara med.
På söndagen åkte dom hem och jag följde med till flygplatsen och sa hej då. Jag visste att jag kanske inte skulle få se dom försen i sommar, och det kändes lite sorgligt. Men jag kan ändå inte riktigt fatta att det är så lång tid och att jag verkligen befinner mig i Firenze och lever mitt liv här!



På måndagen var det dax för mig att åka tillbaka till Firenze. På förmiddagen han jag och Nonno med en runda på kyrkogården, och han tog mig till hans barndoms kvarter och berättade och mindes. Jag tycker om när han är på sitt berättarhumör. Det kändes helt ok att lämna Brescia, jag börjar känna mig hemma här i F. Nonni följde mig till stationen och vinkade av. Jag lekte paparazzi in i det sista!
Tack för en härlig påsk, la famigli och Nonni!