Viareggio e la Medusa

Alex, Vendela och jag åkte Viareggio, den berömda strandstaden vid toscanas kust. När vi klev av tåget hade det precis slutat regna, himlen var mörkgrå, det blåste och vi fick klä på oss alla kläder inklusive sjalar ämnade att ligga på.
Vi hoppades på bättre tider och traskade ner mot havet. Där väntade ännu mer besvikelse. Kilometer efter kilometer av "strandpromenad", som kantades av hotel mot landssidan, och längor av butiker längs havssidan. Man såg inte en skymt av det stora blå, bara hysteriska turister som shoppade. Bakom butikslängorna var det en mur av olika komplex där man var tvungen att betala för att få tillgång till stranden. Vi smög oss igenom ett av dessa, och efter några hundra meter av restaurang, småhus, lekparker och solstolar kom vi fram till havet. Vi började den långa vandringen mot gratisstranden.



Vi hittade en manet, una medusa, på italienska.



Den var fin, och spännande.



Efter rätt så länge hittade vi la spiaggia libera, och blev lyckliga när solen äntligen titta fram.
Men om man är otroligt rödlätt och inte riktigt kan lita på sina pigment; då måste man ta till drastiska åtgärder. Detta var vad jag såg efter en liten tupplur; Vendela täckt i solgatt, luvtröja, klänning, bikini, DN och fjärilssjal. Jag tyckte att det var fint.