sto pensando

just nu känns florens mer som en kuliss än någonsin. tiden har stannat.
det är en plats dit folk kommer för att vara en stund, och sen lämna. de kommer hit, spelar sin roll i livet här, och sen reser de hem. en grupp av människor, studenter, lägenhetskompisar, ser aldrig likadan ut under en längre period. folk kommer, och folk går. ingenting består och ibland är det svårt att fånga nuet när man insett att allt det man gör här är så otroligt tillfälligt.

nadia, min gramatiklärare, berättade idag att hon tyckt att det var jobbigt arbeta i en miljö där man alltid behövde ta adjö av folk som man vant sig vid och lärt sig uppskatta. men hon sa att efter ett tag så vänjer man sig och det är inte så jobbigt längre, utan en del av vardagen. jag förstår vad hon menar.

under min tid här har jag träffat otroligt många människor från hela världen. gamla, unga. härliga, enerverande. vissa kommer jag minnas alltid medans andra har jag redan glömt bort namnet eller ansiktet på. det är något jag uppskattar mest med att resa utomlands, eller leva utomlands under en längre period; man möter andra människor, andra kulturer, andra verkligeheter, och detta möte är otroligt lärorikt. det hjälper en att öppna ögonen och se saker ur ett annat perspektiv. ibland är det lätt att glömma att världen inte alltid ser ut som den gör för en lyckligt lottad tjugoåring från stockholm.
denna omsättninga av människor, alla personer, alla berättelser, erfarenheter jag fått ta del av får mig att känna mig väldigt motiverad. den får en att inse att det finns få gränser för hur du vill leva ditt liv. om man vill, så kan man. ofta är det bara du själv som hämmar dig själv och din egen förmåga.