Jag ringde på klockan quattro piano Ferrari , blev insläppt efter att ha parkerat min bici bland alla motorini. Medans Vendela packade det sista satt jag i hennes säng, såg på tv och zappade, skrev ner låttexten till Bella Ciao åt Vendela, satte upp hennes hår och njöt av hennes takfläkt.
När allt var lagom uppstyrt så gick vi ner till piazzan precis vid Vendela, och åt frukost på caffét på hörnet som vi alltid velat gå på. Det var skuggigt och behagligt svalt, en mysig gränd med kullersten, gröna småbord, parasoll, söta små italienska barn, hönsmammor och lite väl avslappnade fäder. Vi lyxade till det och festade loss på focaccia med melanzane, brie och ruccola. Brioce alla crema, cappuccino och succo di pera.
I väntan på Olof så satt vi på caffét väldigt länge, delade på en gigantisk flaska kallt vatten och för första gången så förstod jag riktigt charmen med att sitta och fika länge. Och inte vanligt länge, utan länge. Så pass länge att gästerna vid de andra borden hinner gå och bytas ut av nya, i omgångar. Det är skönt att sitta där, iakta och lyssna, och känna sig stolt över att man förstår allt om vad som sägs bland italienarna runtomkring.
Vendela och jag kom överens om att när vi återses och fikar i Stockholm, då ska vi sitta och iakta, och kommentera de andra högt, på italienska.
Den långa fikan tog slut och Vendela var tvungen att åka. Olof och jag hjälpte till som väskbärare och moralisk stöd, och vinkade av vår kära vän vid busscentralen. Det känns helt orealistiskt att Vendela inte är kvar här. Jag kan inte föreställa mig Florens utan Vendela, jag kommer att sakna henne här under min sista vecka. Vi har haft det så roligt, du och jag!
Ci vediamo presto a Stoccolma, stammi bene e fammi sapere tutte le cose della vita svedese.
Bacio!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar