Un Bel Paese

Det är ett vackert land vi bor i, sjunger Bo Kasper och hans orkester. Jag håller med, dock med en viss tvekan. Ibland kan jag undra vad det är jag ser ut över när jag kastar en blick genom fönstret. Den nya, gråa, svenska icke-vintern, som ingen lyckats vänja sig vid fast det varit på samma sätt ett antal år nu. Hur många gånger tänker man inte att det ser ut som början av april mitt i vintern? Förra helgen såg jag och Mårten en driva snödroppar när vi var ute på promenad. Jag tog ett kort, och lovade den gamla damen som stod och betraktade blommorna att jag skulle skicka in den till Dagens Nyheter som dagens bild, alternativt vårtecken. Det får jag inte glömma. Hon sa att hon skulle hålla ögonen öppna. Imorse när jag åkte över bron till Kristineberg, och sen mellan Gamla Stan och Slussen så slogs jag ändå av häpnad över hur vackert det kan vara här. Himlen är det smycke som förgyller dessa månader; morgonrodnad över Skanstullbron, solnedgång över Hässelby Strand, natthimmel med silvermoln, halvmåne och stjärnor.

Snart kommer mitt ambivalent vackra Stockholm bytas ut mot ett långt ifrån tveksamt Florens. (Den enda med tvivel i den staden kommer att vara jag, innan jag kommit till rätta med mitt liv där nere?). När jag kommer till Florens kommer det att vara italiensk vår. Det innebär tunna bomullsjackor kalla dagar, uppkavlade skjortärmar med en ulltröja över axlarna varmare dagar. Solglasögon, vårskor. Ungdomar som hänger på piazzan, utsvänga ljusa jeans och ryggsäckar som hänger på rumpan. Gamla män som sitter med sin espresso och sin pipa på kvarterets bar. Barn i pastelliga kläder och lockigt hår. Gamla kvinnor med tjocka hudfärgade strumpbyxor bärandes på kassar fyllda med vårprimörer från torget eller supermercato. En gång såg jag en sådan dam, hon såg ut att vara runt sjuttio och cyklade i rusningstrafiken med sina tjocka strumpbyxor och skor med klack. Så vill jag vara när jag är sjuttio.
Jag läste att Florens har Medelhavsklimat, dvs att sommaren är oavbrutet torr och het. Min faster var på språkresa i Florens en sommar i början av 80-talet. Hon beskrev det som en kokande gryta. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta, men är glad att jag har varit i både på tågluff och i Indien, där jag lärt mig hantera värme och inte är främmande för svett.
Nicole + deodorant = sant.

Det italienska ordet för varmt är caldo, det tycker jag är lite lustigt.
Un Bacio!